Positivt

Man ska vara positiv, det är svårt men .. har man fått vräka ur sig det negativa så blir det lättare.

Det positiva är att, än så länge, så är det inga fel på mig det är bara makens spermier som är lite långsammare och färre än önskvärt. Vi har fått tid v 23 på linnékliniken för äggplockning och sen, förhoppningsvis, insättnig. Jag börjag med nässprayen nästa onsdag, har läkarbesök efter tre veckor och börjar då med sprutorna. Har en jättebra chef som är ok med att jag springer på läkarbesök med jäna mellanrum och som antagligen blir borta en hel vecka mitt i alltihop.

Håller tummarna för att man inte ska må skit av hormonerna utan kan jobba och träna som vanligt. Jag har ju anmält mig till två vårruset så jag hoppas att jag åtminstone kan springa det ena.

Kram

IVF-cirkusen

Jaha... då var man inne i ivf-cirkusen. Har försökt få barn i 16 månader men inte en tillstymmelse till att mensen skulle bli sen en endaste gång. Har vart hos en jättebra läkare, tagit lite prover och vips hade man remiss och besök inbokat på Linnékliniken. Känner mig som att man inte vill hoppas för mycket samtidigt som man vill.... samtidigt som man vill hoppas och tro att det ska fungera på en gång, att man inte behöver göra det om och om igen och lägga ut alla pengar man har, så .... jag vet inte..... "Alla" bloggar man läser handlar om denna kamp, att efter sex försök fortfarande hoppas på plus, att analyser in i minsta detalj vilken behandling man får, skillnaden mot förra gången när det nästan gick, eller känslan när det ... ni förstår. Vill man bli så fokuserad att ingnting annat i live har betydelse, att allt man vill är att få barn. Dessutom till varje pris, man betalar för behandling efter behandling, man är sjukskriven, går upp i vikt, har huvudvärk och svullen mage och sen ...inget Är det värt att må så dåligt, att sätta sitt förhållande på sparlåga utan att veta om det är värt det och utan att veta om det överlever alla dessa prövningar... Att föräldrar ska erbjuda sig att betala allt bara det löser sig..? Eller ska man ta e försök som landstinget erbjuder och sen gå vidare med sitt liv och acceptera att det inte var meningen?